Nu har jag stött på samma reportage i två tidningar: både DN och Metro rapporterar om journalisten Marina Nilsson som nyligen kommit ut med boken “Hemmafru version 2.0″.
Hon skriver och resonerar kring det faktum att allt fler kvinnor med karriär och moderna liv intresserar sig i allt högre grad för “hemmafrusysslor”. Det handlar inte bara om surdegsbröd som varit trendigt länge utan alltifrån manglade linneservetter till cupcakes dekorerade med handgjorda sockerblommor, macroner, you name it. Som att den moderna kvinnan inte bara aspirerar på ett lyckat liv på jobb-, kärleks-, och utseendefronten. Vi ska lyckas upprätthålla någon typ av 50-talsaktig fasad med allt lagat och bakat från grunden, stärkta kragar och konserverade bär.
Och jag kan inte låta bli att känna mig lite träffad.
Inte för att jag vill upprätthålla någon preppy bild av hur fantastiskt huslig jag är, utan för att jag älskar att baka kakor, bröd, koka sylt, odla grönsaker, osv. Det är till kolonilotten jag drömmer mig bort stressiga eftermiddagar på jobbet, eller när livet går i ett. Då börjar tankarna väva kring brödrecept och rykande varma frallor med krispig skorpa, aprikosmarmelad och en kopp svart kaffe. Och jag finner den djupaste avkoppling och enklaste vardagsnjutning i dessa enkla moment, att gräva i jorden och knåda degen. Det är som ett spa i miniatyr. Att det hela passar ytterligt bra in i mina funderingar kring ett mer hållbart samhälle där jag vet vad jag stoppar i mig blir ytterligare en vacker dimension.
En av Marina Nilssons teorier är att livet i vårt samhälle idag går så fort och jämt ska vara så effektivt att vi söker oss till dessa enkla sysslor som en motpol. Som ett sätt att andas ut, att det rent av blivit lyxigt att kunna ägna sig åt sånt som tar lång tid.
Och jag tror att det är huvudet på spiken. Vi är inte långt annorlunda biologiska varelser nu mot för 10 000 år sedan, men det krävs av oss att vi inordnar oss i ett samhälle där kugghjulen spinner allt fortare. Jag tror att vi vare sig vi vill det eller ej, eller ens är medvetna om det, skapar motreaktioner mot tidens tempo. Vi kan inte driva oss i Wall Street-tempo i längden. Då går vi sönder.
Så jag bejakar mina pyssliga böjelser fullt ut. Klappar min fina Electrolux Hushållsassistent när jag går förbi den och äter min egenodlade zucchini med en stolt och glad känsla i kroppen.
En bild från en av alla otaliga cykelturer på Norsholmen, Fårö. Den vackraste plats jag vet.
Instant grace.
