Följ med!

Nu gott folk, har min blogg fått bo på Tobias server, så den kommer hädanefter att finnas här:

http://frurinblad.pixelworship.be/

Häng med dit! Puss på er!

Snart val alltså.

Snart är det val, och jag läste en sån fantastiskt välskriven kolumn i tidningen Stockholm City.

För de som känner mig är det väl ingen hemlighet att jag är vänster. Att jag vill se ett samhälle där alla får plats och får leva. Den här kolumnen behandlar hur man från politiskt håll kan göra det mer eller mindre möjligt att få ihop livspusslet med jobb, barn och tid att andas och leva. Oerhört lättläst dessutom.

Jag kan tyvärr inte länka till den men på tidningens hemsida kan man bläddra i tidningen som PDF. På sidan 14 i det nummer som gavs ut 100902 finns kolumnen. Det låter krångligt men det är det inte alls. Går du in på hemsidan nu i helgen är det den tidningen som ligger uppe eftersom nästa nummer inte ges ut förrän på tisdag.

Kolla in: www.city.se/

Ur djupet av mitt hjärta, TACK!

Ojojoj, jag är fortfarande omtumlad.

Gift som jag är blev jag i helgen möhippad av finaste vännerna. Vem hade kunnat tro??
Kanske inte helt otippat rent statistiskt eftersom Peter och jag hittills gjort allt i ”fel” ordning. Blev ihop illa kvickt när vi till slut fick upp ögonen för varandra, dejtade sen. Fick barn, gifte oss efteråt. Och nu, efter bröllopet blev det möhippa.

Jag vill tacka er ur djupet av mitt hjärta. En så underbar dag, den kommer leva för alltid i mitt minne.
Finaste, finaste vänner!

Eftersom jag inte hade med min egen kamera kan jag inte dela med mig av några bilder ännu, men jag tänkte i gengäld visa några bilder från vårt bröllop.

Dagen i skogen då jag fick gifta mig med mitt livs kärlek.

Bara några minuter innan vi vigdes

Här sker det

Dansar med Idun efter vigsel och picknick

Våran glada lilla skrutt i rosenknoppsklänningen

Min vackra man..

Älskade vänner, TACK!

Modern hemmafru? Jag? Näe.. eller?

Nu har jag stött på samma reportage i två tidningar: både DN och Metro rapporterar om journalisten Marina Nilsson som nyligen kommit ut med boken ”Hemmafru version 2.0″.

Hon skriver och resonerar kring det faktum att allt fler kvinnor med karriär och moderna liv intresserar sig i allt högre grad för ”hemmafrusysslor”. Det handlar inte bara om surdegsbröd som varit trendigt länge utan alltifrån manglade linneservetter till cupcakes dekorerade med handgjorda sockerblommor, macroner, you name it. Som att den moderna kvinnan inte bara aspirerar på ett lyckat liv på jobb-, kärleks-, och utseendefronten. Vi ska lyckas upprätthålla någon typ av 50-talsaktig fasad med allt lagat och bakat från grunden, stärkta kragar och konserverade bär.

Och jag kan inte låta bli att känna mig lite träffad.

Inte för att jag vill upprätthålla någon preppy bild av hur fantastiskt huslig jag är, utan för att jag älskar att baka kakor, bröd, koka sylt, odla grönsaker, osv. Det är till kolonilotten jag drömmer mig bort stressiga eftermiddagar på jobbet, eller när livet går i ett. Då börjar tankarna väva kring brödrecept och rykande varma frallor med krispig skorpa, aprikosmarmelad och en kopp svart kaffe. Och jag finner den djupaste avkoppling och enklaste vardagsnjutning i dessa enkla moment, att gräva i jorden och knåda degen. Det är som ett spa i miniatyr. Att det hela passar ytterligt bra in i mina funderingar kring ett mer hållbart samhälle där jag vet vad jag stoppar i mig blir ytterligare en vacker dimension.

En av Marina Nilssons teorier är att livet i vårt samhälle idag går så fort och jämt ska vara så effektivt att vi söker oss till dessa enkla sysslor som en motpol. Som ett sätt att andas ut, att det rent av blivit lyxigt att kunna ägna sig åt sånt som tar lång tid.
Och jag tror att det är huvudet på spiken. Vi är inte långt annorlunda biologiska varelser nu mot för 10 000 år sedan, men det krävs av oss att vi inordnar oss i ett samhälle där kugghjulen spinner allt fortare. Jag tror att vi vare sig vi vill det eller ej, eller ens är medvetna om det, skapar motreaktioner mot tidens tempo. Vi kan inte driva oss i Wall Street-tempo i längden. Då går vi sönder.

Så jag bejakar mina pyssliga böjelser fullt ut. Klappar min fina Electrolux Hushållsassistent när jag går förbi den och äter min egenodlade zucchini med en stolt och glad känsla i kroppen.

En bild från en av alla otaliga cykelturer på Norsholmen, Fårö. Den vackraste plats jag vet.

Instant grace.

Ugglor i mossen

Jag hittade en fantastisk sida idag; Hungover owls. Ni som delar min ugglefascination greppar redan nu hur bra detta blir. Vissa bildtexter är inte fantastiska men i princip alla bilder är det. Enjoy!

http://hungoverowls.tumblr.com/page/1

Skördetid

Helgen bjöd på ett underligt sammelsurium av influensa, barnomhändertagande med feber och skörd på kolonilotten.

Jag började känna mig seg och sjuk på fredagskvällen, lördagen tillbringade jag i feberyra men fick trots det ta hand om Idun eftersom Peter pluggade inför första mattetentan på KTH.
Det är en pina av ej tidigare upplevt slag att ta hand om ett vilt och spralligt 15 månaders barn när man själv knappt orkar sitta upp. På söndagen kom min mamma på besök, och jag vet i ärlighetens namn inte om hon är en tillgång eller ytterligare en person att underhålla och stoppa i mat på regelbundna tider. Lite av varje tror jag.. Hursomhelst mådde jag lite bättre på söndagen (men då låg Peter istället däckad hemma) så vi tog bussen till kolonilotten för att se hur det växte där.

Det växte fint.

Broccolin var praktfull.

Zucchini-djungeln.

Jag skördade lite johannesört också, till årets läkesalvekok.

Allt som allt en ICA-kasse full med vackra zucchinisar, broccoli, gul och röd lök och johannesört. Rikedom!

Shysta lökar.

Här är Idun innan hon blev krasslig, för det blev hon ju såklart, med två snoriga, hostande föräldrar. Så igår vabbade Peter för första gången i sitt liv. Det känns vuxnare än att pensionsspara (som vi för övrigt inte gör).

Idag gick hon sina fem timmar på dagis, feberfri. Vi andas med korta, snabba andetag så länge ingen blir sjuk. Och när en av oss blir sjuka himlar vi med ögonen, suckar djupt och tänker ”Hur ska vi klara av det här?”. I can’t wait tills vi får rutin på detta med dagis och allt..

Min mamma hade med sig ett par Mårbackapelargoner till mig. Perfekt tajming eftersom den jag haft har fört en allt mer tynande tillvaro.

Näe, nu är det dags att lägga sig.

Jag betalar gärna!

För första gången i mitt liv har jag fått en varm och härlig känsla i bröstkorgen av att öppna ett fönsterkuvert och dra ut en räkning.

För Iduns dagisplats betalar vi 752 kr i månaden!

Jag greppar ju att summan blir lägre av det faktum att vårt hushåll just nu bara har en inkomst, men ändå!
Hörde också någon av de andra föräldrarna nämna att maxtaxan för dagisplats ligger på runt 1300 kr/månad.
Är inte det helt fantastiskt?
Jag tycker det.

För tänk på vad vi får för pengarna! Vi får fantastiska pedagoger som leḱer med, myser med och tröstar våra barn alltefter behov. De får mat, frukt, fika, sovstund, massa lek på stor gård med gungor, rutschkana, sandlåda, klätterställning, grönytor och träd.
Priset blir ju en struntsumma när man tänker på vad man får för det!

Jag önskar ju att jag vore betydligt mer insatt i svensk politik bakåt i tiden, men jag dristar mig ändå till att sända ut ett tack, ur djupet av mitt hjärta, till Per Albin Hansson och alla de som för inte alltför länge sedan närde en dröm om att alla människor, oavsett förutsättningar eller bakgrund skulle ha en dräglig vardag.
Tänk att samhället gått från en tid då det var självklart för alla och envar att alla skulle få det bättre, till idag då strömningarna tydligt går i riktning mot att man är sin egen lyckas smed och att pengar blir ett självändamål.
Jag kan känna mig rätt ordentligt dyster när jag tänker på dessa saker, men vi lever ännu inte i USA, vilket vår fina dagisräkning bevisar.

Den betalar jag med glädje.

Vackert gammalt

Min bästa vän Elin gifter sig om mindre än två månader, och hon ska duka med vackra gamla tallrikar till bröllopsfesten. Det är en så briljant idé, för det finns ju så mycket vackra tallrikar av äldre modell, men att välja ut en av dem och samla en hel servis blir oftast rätt dyrt. Jag har dessutom notoriskt svårt att välja bara en..

Så förutom att vara på span efter vackra gamla tallrikar för egen del håller jag nu utkik efter tallrikar till Elins bröllopsfest.

Gotland är ju ett välkänt loppis-mecka och där hittade jag några fina exemplar.

Den här snyggingen får någon äta på när Elin och Tobias gifter sig i höst.

De här fyra tallrikarna är vackra, men har legat oanvända i ett skåp i mitt kök i flera år så nu går de vidare till behövande bröllopsgäster.

Härligt ska det bli!

Så kan det gå.

Idag tappade jag min relativt nya mobil i backen, och det blev en spricka i displayen. Jag blev lite sur och grinig över det i ca 30 sekunder, det kändes onödigt eftersom det är en rätt ny och relativt flådig mobil, jämfört med de gamla häckar jag har burit runt på tidigare.
Men sen insåg jag att detta var en alldeles utmärkt motaktion mot den materialism som flashiga mobiler nog obönhörligen ger upphov till. Dessutom syns sprickan knappt, och telefonen går ju att använda precis som vanligt.
Så jag är rätt nöjd med min repiga mobil, den känns inbodd nu, liksom.

Krabbfiskare

Idag är det samma visa. Inskolning, Peter på KTH till sena kvällen, sömnbrist, huvudvärk och en liten tjej som letar efter pappa här hemma och ropar efter honom när hon ser främmande män på gatan. Massa funderingar kring hur livet egentligen ska se ut snurrar i mitt huvud, hur vi ska få ihop allt, tid med familjen och arbete och ja, ni vet, det där så kallade livspusslet. Blä.

Och ändå vet jag ju med mig att jag egentligen inte är att beklaga, på något plan. Mat på bordet, tak över huvudet och kanske viktigast av allt, kärlek.

Titta bara på det här:

Som en liten krabbfiskare..

Jag tycker alla små barn ser ut som om de är på väg ut med trålaren för att fiska lite krabbor när de har de här enorma regnkläderna på sig. Skepp ohoj!